Att sakta ner i stegen – en övning i närvaro
Ofta behöver vi inte gå speciellt långt för att påminnas om livet självt. Det räcker att sakta ner, mitt i den stig vi redan går. Här kommer mina reflektioner och en övning i närvaro till dig att använda i vardagen.
Ögonblicket
Det var en gråkall morgon i april. Marken var blöt efter nattens regn, och varje steg på stigen mellan granarna lät mjukt, nästan viskande. Jag hade gått den här vägen många gånger förut, men just den här dagen så kände jag en stark längtan efter att gå långsamt. Att inte komma fram. Att bara vara kvar i själva steget.
Vad händer i det långsamma?
Det är märkligt hur svårt det kan vara att verkligen sakta ner. Inte bara i tempot, utan inuti. Jag märkte vid det här tillfället hur tankarna ville rusa, planera och analysera medan kroppen försökte röra sig långsammare, mer medvetet.
Efter en stund började mina andetag hitta en annan rytm. Blicken landade på detaljer jag annars går förbi: ett löv som darrade i vinden, en vattendroppe som klamrade sig fast vid ett barr. Något inom mig öppnade sig. Det fanns ingen prestation i mina steg. Ingen strävan. Bara närvaro.
Jag tänkte, är det så här det känns att vara människa, inte bara någon som bockar av uppgifter.
Andlig koppling – långsamhet som bön
I Pilgrimens sju nycklar talas det om långsamhet och bekymmerslöshet som vägar till ett enklare liv. Inte som ett ideal att uppnå, utan som något vi får öva på – varje dag.
Att gå långsamt kan bli en andlig övning i närvaro. Ett sätt att be med kroppen och våra fötter. Ett sätt att säga: ”Jag är här, just nu och det räcker.”
Långsamheten gör oss mer mottagliga. Den skalar bort det onödiga, det skyndsamma, det splittrade. Och mitt i detta finns en viskning av något heligt.
Kanske är det just i de långsamma stegen vi hör Guds röst tydligast.
Jag undrar: hur skulle din dag se ut om du sänkte tempot, bara lite? Vilken väg skulle öppna sig om du inte skyndade förbi?
Övning i närvaro: Sakta ner i stegen
Långsamhet behöver inte vara något komplicerat – det kan börja med en enda promenad.
Nästa gång du går ut, bestäm dig för att det här inte är en sträcka du ska ”ta dig igenom”, utan en stund att vara i.
- Välj en kort väg – i skogen, runt kvarteret eller på väg hem från jobbet. Sätt en intention: idag ska jag öva mig i långsamhet.
- Gå långsammare än du brukar. Låt stegen sjunka ner i marken, känn tyngden flytta sig från häl till tå. Om det känns ovant eller nästan överdrivet – stanna kvar i det.
- Rikta uppmärksamheten mot andningen. Låt andetaget bli djupare, som om kroppen själv hittade en ny rytm i långsamheten.
- Lyft blicken och se dig omkring. Lägg märke till detaljer du annars skyndar förbi: en vattendroppe, ett ljud, en doft, en färgskiftning i ljuset.
- När tankarna börjar rusa iväg till nästa sak på listan – för de kommer att göra det – för tillbaka uppmärksamheten till steget, foten som möter jorden, andetaget som fyller dig.
När du kommer hem: skriv ner tre saker du lade märke till under din promenad. Det kan vara något yttre – som en fågel eller ett löv – eller något inre – en känsla, en tanke, en bön.
Denna enkla övning kan bli din dagliga bön.
Ett sätt att påminna dig själv.
Jag är här.
Jag går långsamt.
Och det räcker.
Pax et bonum!
//Kicki
