Pilgrimen i samtiden – vad forskningen visar

Den här texten är den andra i en serie essäer där jag delar tankar och insikter från mitt forskningsarbete om pilgrimsvandring under 2025. Serien innehåller:

1. Varför jag valde att forska om Pilgrimsvandring
2. Pilgrimsvandring och forskningen (detta inlägg)
3. Pilgrimsvandring som praktik
4. Gemenskap på vägen
5. Kroppen och naturen i pilgrimslivet
6. Det heliga i rörelse

Du hittar alla texter i serien här.

När jag började fördjupa mig i pilgrimsvandring upptäckte jag snart att jag inte var ensam om mitt intresse. Under de senaste trettio åren har pilgrimsvandringen gått från att vara en marginell och till en början kontroversiell företeelse till att bli en levande del av Svenska kyrkans liv. Det handlar inte bara om att vandra till heliga platser långt bort, utan om att upptäcka det heliga här på hemmaplan – i skogen, längs en grusväg eller vid en stilla sjö.

Forskare som Anna Davidsson Bremborg och Lena Gemzöe har följt denna utveckling noggrant. De visar hur svenska pilgrimer ofta söker stillhet, natur och gemenskap snarare än specifika religiösa mål. Det är inte destinationen som är det viktiga, utan vägen. Vandringen blir en plats för återhämtning och reflektion, en kroppslig form av bön där stegen får tala när orden tar slut.

Hans-Erik Lindström, som grundade Pilgrimscentrum i Vadstena, formulerade på 1990-talet den teologi som kom att prägla den svenska pilgrimsrörelsen. Hans sju ledord – långsamhet, frihet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, delande och andlighet – har burit långt. De uttrycker en längtan efter helhet i en tid av tempo och splittring. Det är ingen slump att många pilgrimer talar om vandringen som en “motrörelse” till vardagens hastighet. Läs mer om de sju orden här.

Samtida aktuell forskning om folkkyrkans ansikte

Samtida forskning, bland annat av Katarina Plank, Helene Egnell och Linnea Lundgren, visar att denna nya andlighet inte är ett avståndstagande från kyrkan, utan snarare en förskjutning av perspektiv. Det heliga upplevs inte längre som något bortom världen, utan som något närvarande i den. Kroppen, naturen och gemenskapen blir platser där Gud kan anas. Deras projekt Folkkyrkans nya ansikte hittar du här.

Detta skifte – från det transcendentala till det immanenta – speglar något större än själva pilgrimsvandringen. Det handlar om hur många människor idag söker en andlighet som är förankrad i erfarenhet snarare än i doktriner. Pilgrimsvandringen blir ett språk för denna tro – ett sätt att erfara Gud genom rörelse, natur och närvaro.

När jag själv hållit eller deltagit i vandringar har jag känt igen det som forskningen beskriver. Det händer något i rytmen av stegen, i tystnaden mellan samtalen, i gemenskapen som växer utan att behöva ord. Det är som om själva vägen bär ett slags stilla teologi – en förkroppsligad förståelse av livet som en vandring, där varje steg är både vardag och bön.

Denna text är den andra i en serie essäer där jag delar tankar och insikter från mitt forskningsarbete från 2025 om pilgrimsvandring. Under våren 2026 kommer jag att skriva om gemenskap, kropp, natur och hur det heliga kan anas i rörelse. Du hittar de övriga här. I nästa essä reflekterar jag över hur pilgrimsvandringen kan förstås som en praktik, och hur ett teoretiskt perspektiv kan hjälpa oss att se det heliga i de vardagliga handlingarna – i rörelsen, rytmen och delandet av vägen.

Vill du höra mer om mitt arbete om pilgrimsvandringar?

Om du vill läsa min hela min uppsats så hittar du den här DIVA – uppsats. Jag föreläser gärna eller medverkar i andra sammanhang för att sprida mina insikter och kunskap om ett modernt pilgrimsliv. Kontakta mig – kicki@kickiwesterberg.se eller 076-287 88 01.
Hoppas att vi hörs!

Vill du läsa fler inlägg om pilgrimsliv så hittar du dem här.