När sommaren inte blir som du tänkt dig – en övning i slow living

Sommaren blir inte alltid som vi har tänkt oss. Kanske är det just där slow living börjar – när vi släpper våra förväntningar och istället möter den sommar vi faktiskt har, med större närvaro och öppenhet.

Vi går ofta in i sommaren med stora förväntningar.

Du ska vila mer, läsa böckerna som ligger på hög, ta tag i projekt hemma och äntligen få tid att tänka. Du ser framför oss långa dagar, lugna kvällar och mer tid med dem vi tycker om.

Men redan så här efter midsommar och i början juli kan vi börja ana att sommaren inte riktigt blir som vi hade föreställt oss.

Vädret blir ett annat. Energin räcker inte till. Det där projektet blir aldrig av och dagarna fylls av sådant vi inte hade planerat.

Livet händer, också på sommaren.

Och kanske är det just där tanken om slow living börjar

Inte i den perfekta sommaren där allt blir som vi tänkt oss, utan i förmågan att möta den som faktiskt blev – eller blir.

För vi kan lägga mycket tid på att sörja den sommar vi inte fick, eller så kan vi stanna upp och fråga oss:

• Vad är möjligt här och nu?
• Vad behöver jag just idag?
• Vad skulle hjälpa mig att vara mer närvarande i det som faktiskt är?

Det känns också väldigt mycket som ett pilgrimsliv.

Vi får sällan den väg vi har planerat i detalj, men vi kan fortfarande vandra den väg vi har fått. Och ibland visar det sig att det är just där, mitt i det oväntade och ofullkomliga, som sommaren har något att lära oss.

För egen del tänker jag på min vecka som pilgrimsvärd och volontär i Vadstena.

Jag kom dit med en bild av hur veckan skulle se ut. Jag såg framför mig tid för reflektion, vila, några vandringar och långa stunder med mina egna tankar.

Istället blev det något helt annat.

Dagarna fylldes av möten och samtal. Jag arbetade från morgon till kväll och hade betydligt mindre tid för mig själv än jag hade planerat.

Och ändå blev det precis den vecka jag behövde.

Jag åkte hem trött, men påfylld. Inte av stillheten jag hade tänkt mig, utan av människorna, samtalen och den gemenskap jag fick vara en del av.

Det blev en andlig fördjupning på ett annat sätt än jag hade föreställt mig. En påminnelse om att det jag gör är viktigt och en stilla visshet om att jag är på rätt väg.

Kanske är det ofta så med livet.

Vi får inte alltid den väg vi har planerat, men många gånger får vi den väg vi behöver.

Och ibland är det just där, i det oväntade, som när du anar din kallelse lite tydligare och får mod att fortsätta ta nästa steg.