Tjejnyår och livets andra halva – vad får stanna bakom mig?

I livets andra halva börjar frågorna förändras. Kanske handlar vägen framåt mindre om vad vi ska hinna, bygga och lägga till och mer om vad som fortfarande ska få följa med. Vad har tjänat sitt syfte, och vad får stanna bakom oss?

September har alltid känts mer som nyår än januari för mig. Jag tänker att det har att göra med känslan av att återvända till skolan efter sommarlovet, kanske sitter den ännu kvar efter. Kanske är det höstälskaren inom mig som gör sin röst hörd.

En liten retreat mitt i allt som pågår

Förra helgen drog jag mig undan trots att jag befann mig mitt i ett ganska hektisk läge. Jag behövde tänka och lyssna in för att stå stadigt inför hösten och min riktning. Det gällde både privat men även kring mitt företagande och mitt arbete.

Inom kort kommer jag att behöva ta vissa konkreta beslut inför hösten. Det är alltid spännande att vara eftertraktad och inbjuden men för en person som går igång på bekräftelse kan det vara livsfarligt. Till exmpel att säga JA bara för att det är smickrande att någon tänkt på mig. Något har blivit så mycket tydligare kring hur jag vill använda min tid och kraft framåt. Och då behövde jag dra mig undan för att kunna höra vad jag redan anat.

Det blev en halvdag i stugan samtidigt som jag tog rätt på bär och klippte gräs. Jag utförde uppgifterna i tystnad och tog noteringar under dagen för att komma ihåg mina tankar. Kvällen avslutade med en bastu i byns badhus där jag medvetet drog mig undan ut på bryggan istället för att prata med andra. (Den mall för reflektion som jag använde mig av kommer från Wilda Nilsson och heter Företagsnyår, så om du som läser detta är entreprenör så kan jag verkligen rekommendera den)

Jag åkte alltså inte iväg för att göra en ny femårsplan. Snarare behövde jag komma tillräckligt långt från vardagen för att höra vad jag faktiskt tänkte om den.

Livets andra halva ställer en annan fråga

Under livets första halva ägnar vi mycket tid åt att bygga. Vi utbildar oss, arbetar, skapar relationer, kanske familj och företag, bygger ekonomi, erfarenhet och en bild av vilka vi är. Det är inget fel i det. Tvärtom tror jag att mycket av det hör till den delen av livet.

Men någonstans längs vägen förändras frågorna. Jag är fortfarande nyfiken och vill både skriva, lära mig nya saker och skapa sådant som ännu inte finns. Skillnaden är kanske att jag inte längre är lika intresserad av att lägga till bara för att jag kan.

Jag börjar istället fråga mig.

Vad av allt jag har byggt ska få följa med vidare? Vad har tjänat sitt syfte? Vilka roller och identiteter behöver jag inte längre upprätthålla och vad vill jag ha kraft kvar till?

När jag skrev om Enkelhetens rytm landade jag i tanken att enkelhet handlar mer om riktning än mängd. Kanske gäller samma sak för livets andra halva. Allt som en gång var viktigt behöver inte vara viktigt för alltid. Att lämna något bakom sig betyder inte att det var ett misstag. Det kan helt enkelt betyda att det hörde till en annan del av vägen.

Något får stanna bakom mig

En del av det jag funderade över under min korta retreat handlade om mitt företagande. Jag har varit företagare under en stor del av mitt yrkesliv och är van vid att tänka utveckling, möjligheter och nästa steg. När det uppstår utrymme har min naturliga reflex ofta varit att fundera på vad jag kan fylla det med.

Men när jag utvärderade det senaste företagsåret blev något annat tydligt. Jag vill inte längre bygga ett arbetsliv genom att fylla min tid. Jag vill välja mer medvetet vad jag använder den till. Färre och mer kvalificerade uppdrag, mer sammanhängande tid för skrivande, föreläsningar och det arbete som växer fram kring Pilgrimsliv – men också tid som inte omedelbart behöver omvandlas till arbete.

Det betyder inte att jag lämnar min tidigare erfarenhet bakom mig. Tvärtom tror jag att mycket av det jag har gjort genom åren kommer att följa med och få användning på nya sätt. Men fragmenteringen, de många små uppgifterna och föreställningen att ledigt utrymme alltid bör fyllas får gärna stanna kvar på den här sidan av vägen.

Exakt vart det leder vet jag ännu inte. Men kanske är det också en del av livets andra halva: att inte alltid behöva veta vad som ska komma istället innan man vågar lämna något bakom sig.

Vad får stanna bakom dig?

Kanske är det min tjejnyårsfråga i år. Inte vad jag ska hinna, börja med eller bli bättre på – utan vad som har gjort sitt och får stanna bakom mig när jag går vidare in i livets andra halva.

Då vill jag avsluta med att lämna över frågan till dig:

Om den här hösten fick vara en ny början också för dig – vad skulle du välja att inte ta med dig?