När steg blir bön – att vandra genom stilla veckan

Stilla veckan är en tid för stillhet, eftertanke och närvaro. I den här texten utforskar jag hur stilla veckan kan få bli en vandring – där steg blir bön och där vi får bära det vi inte alltid kan sätta ord på.

Det är något med dagarna som ligger framför oss. De bär en annan tyngd och en annan stillhet. Kanske är det inte en tid som ska fyllas utan en tid som får bäras.

Jag är trött just nu.

Inte bara på det sätt som går att vila bort över en natt, utan på det där djupare sättet som kommer när livet har rört vid något stort.

I lördags ledde jag minnesstunden för min far

Ord som skulle bäras fram. Människor som samlades. Ett liv som skulle hedras och hållas.

Och efteråt – stillheten. Tacksamheten. Närvaron.

Den där som inte riktigt går att beskriva.

Det är där jag befinner mig när stilla veckan börjar.

Inte i kraft och inte i klarhet utan i ett slags mellanrum. Och kanske är det också där påsken börjar.

Jag tänker just nu på berättelsen om Emmaus.

De två lärljungarna som vandrar bort från Jerusalem.

Bort från det som hänt under påsken.

Bort från sorgen, förvirringen, allt som inte blev som de trodde.

De går. Steg för steg. De förstår inte.

De försöker sätta ord på det som hänt. Och så går någon bredvid dem. Men de känner inte igen honom.

Det är något tröstande i den berättelsen.

Att de inte visste, att de inte förstod och att de bara gick.

Och att det ändå var där – i vandringen, i samtalet, i det enkla – som något började öppnas.

Du hittar bibeltexten om Emmaus här. Lukas 24:13-35

Ibland tror jag att vi gör tron för komplicerad.

Som om vi måste förstå, känna rätt eller formulera rätt ord.

Men kanske är det enklare än så. Kanske kan bön ibland vara just detta, att bara gå.

Att låta stegen bära det vi inte riktigt orkar formulera och vara kvar i det som är, utan att skynda vidare.

Under stilla veckan behöver vi inte prestera något.Vi behöver inte “göra påsk”, vi kan få gå med.

Dag för dag, med det vi bär.

Kanske vill du prova något enkelt dessa dagar:

Att ta en kort promenad.

Utan mål, utan ljud och bara gå.

Du kan låta varje steg få vara en stilla bön,

Här är jag. Bär mig genom detta.

Du behöver inte känna något särskilt. Du behöver inte ens förstå. Det räcker att du går.

På pilgrimens väg är det inte alltid riktningen som är tydlig.

Men stegen bär dig ändå och ibland är det först i efterhand vi ser att vi inte gick ensamma.

Jag går in i stilla veckan så. Lite långsammare. Lite tystare.

Med det som är tungt.

Och med en stilla förhoppning om att något, någonstans, bär mig.

En fråga att ta med dig in i påsken

Hur ser din vandring ut just nu och vad händer om du låter den få vara långsam?

Mer att läsa under påsken:
Vandra i din hemstad – som pilgrim i vardagen
Tre sätt att börja be – utan krav eller prestation